I en av stallets tomma boxar möter Alex en ung kille. Han har övernattat där eftersom hans pappa slängt ut honom. Alex egna erfarenheter hjälper henne att komma nära killen. Dock visar det sig vara mycket hon inte vet om honom. Varför försvinner
han bara? Vem är killen, egentligen?
Vinterlång är Alex berättelse - min personliga favorit av Ödesryttarna. Jag har längtat efter att få lära känna henne på djupet och få höra mer om hennes liv. Alex är uppväxt i Jorvik City med frånvarande pappa, många småbröder
och en djupt nedstämd mamma. Ett blåmärke under ögat avslöjar att killen blir slagen hemma.
Det är en väldigt tragisk men fin berättelse, som skildrar två ärrade själar som stöttar varandra under en högtid som brukar spenderas med nära och kära. Den har sina små ljusglimtar som gör mig alldeles varm i själen. Killen som strålar på hästryggen
när han får rida Tin Can. Alex som låter killen komma tillbaka till stallet och mötas av ett täcke, en chipspåse och en bok liggandes i halmen. Och hur Herman gjorde detsamma för Alex när hon bodde i stallet. Värmeelement, säng bäddad med riktiga
lakan, kakburk och exakt samma bok.
Att få veta sanningen om pojkens fruktansvärda öde var chockerande. Efter att ha lyssnat en gång till blev det istället självklart. "Såklart, så är det!" Det lämnas ledtrådar för det hela tiden.
Berättelsen fick mig också att fundera "Tänk om pojken kommit till Alex och stallet för att värma sig innan han frös ihjäl ensam i skogen? Då kanske han levt idag." Så hemskt att tänka så. Däremot en genial och väldigt vacker idé att
låta honom hjälpa Alex komma till insikt att hon borde ringa sin mamma, för sin egen skull. Att de fortfarande har tid att läka tillsammans. Tid alla inte får.
0 kommentar(er)
