Alicia Starnight - june 2019

ÄNTLIGEN har vi återförenat systerskapet Ödesryttarna genom att rädda Anne från sitt fängelse i Pandoria. Det är mycket som behövt smältas och jag känslorna sprudlar bara av att skriva detta, men nu är det dags att utvärdera uppdragen.

Själen av Annes väktare Concorde återfanns i en livlig fölunge i tidigare uppdrag, och första delen av tre i uppdragsserien gick därför ut på att säkra en väg till Pandoria. För att vara ärlig upplevde jag flera uppdrag i första delen som utfyllnad utan större betydelse för berättelsen. Självklart gjorde det mig lite besviken, men jag vet också att jag var lite för ivrig för att lugnt spela igenom uppdragen, hehe. Dialogerna däremot bjöd på mycket fniss och nörden inom mig hurrade när jag fick höra ny intressant fakta om Jorvik. Och bäst av allt fick vi gosa och hjälpa till med Concorde, mycket uppskattat! 😍

I samband med detta fick vi även se Ödesryttarna med deras nya utseenden för första gången. Tål verkligen att berömmas igen, för wow vad fantastiska och välgjorda de är! Deras hästar fick samtidigt ett ordentligt namn - Väktare - vilket var på tiden. Efter att jag avslutat uppdragen stod jag länge och beundrade dem och deras personliga detaljer.

I uppföljaren trappades spänningen upp när vår känsla av att vara förföljda bekräftades. Inte oväntat såklart, med tanke på att Mörkerryttarna gör allt för att hindra oss. Jag hade hoppats att få försvara mig själv, men med närmare eftertanke är flykt mer rimligt. Visst, vi tros vara legenden Aideens reinkarnation och har potential att bli den mest kraftfulla Ödesryttaren. Men vore det inte märkligt om vi plötsligt kunde utöva magi utan träning?
Jag ser såå mycket fram emot att få lära mig men mitt i en räddningsaktion för att rädda Anne förtjänar Ödesryttarnas vänskap och band till varandra fokus. Systerskapet ställer alltid upp för varandra, och det får vi uppleva nu.

Kvällen innan Anne skulle räddas spenderade vi Ödesryttare såklart i varandras sällskap, och valet föll på en lägerplats med stor betydelse. Senaste gången Ödesryttarna övernattade där var även tillsammans med Anne, och även om hon inte kunde infinna sig kändes det som att hon gjorde det ändå.

Det blev en vacker och känslosam stund vid brasan, och alla turades om att berätta om sina minnen och sin egen historia om Anne. Genom hela Starshine Legacy och huvudberättelsen i Star Stable Online fram till nu, och särskilt innan böckerna om Ödesryttarna av Helena Dahlgren, har jag saknat bilden av Ödesryttarna som nära vänner. Jag har tänkt på deras relation som den du kan ha med klasskompisar eller kollegor, där skola och jobb är det enda gemensamma och att umgås på fritiden är otänkbart.

Tidigare har det inte varit möjligt att berätta om Ödesryttarna som vänner, men jag är lycklig över att det numera är det. Det var fantastiskt att få lära känna Anne, verkligen! Jag är imponerad av hur Star Stable lyckats skildra systerskapet.

Att prata om en saknad vän rev upp många känslor för oss alla, och följdes av en UNDERBAR cutscene. Lisa sjöng och spelade gitarr till den egenskrivna låten I'll Be There, om hur vänner alltid finns för varandra i vått och torrt. Jag har väntat på att få höra musik från Lisa i åratal, eftersom det länge varit känt att hon är musiker. Det verkar som att tiden är kommen, och jag är bortom impornerad av hur de lyckats skapa en låt med medryckande melodi och fin lyrics perfekt för sammanhanget.

Medan sången spelades gled kameralinsen över Meteor som vakar över lillasyster Concorde, Starshine som beundrar natthimlen och Lisas sång och spel. Jag blev alldeles varm i kroppen av att se systerskapet tillsammans, och tänka på att vi snart ska rädda en efterlängtad vän från fångenskap.

Kommande dag var det dags att återvända till Pandoria för att rädda Anne. Vi måste också tala om den enormt spännande dialogen som utspelade sig mellan Evergray och Elizabeth. Evergray talade om oss spelkaraktärer som flickan i legenden, anledningen till att Aideens Beskyddare skapats och frågade om jag är redo för proven. Elizabeth bad honom att sluta, vilket fick Evergray att inse att jag inte fått det berättat för mig ännu.

Jag förväntar mig inte mindre av Evergray, som faktiskt förvisats ur Aideens beskyddare tidigare när hans nyfikenhet försatte hela orden i fara. Av deras argumentation att döma dödade det en kvinna vid namn Catherine. Kanske är det Justins mamma, men för att inte avslöja Aideens beskyddare sägs hon ha dött i barnsäng?

Aaah, jag är helt utom mig! Evergray är en SÅ intressant karaktär, och precis som honom är jag ruskigt nyfiken och suktar efter kunskap och svar, och här avslöjade han helt klart detaljer inför framtida uppdrag i huvudberättelsen.

Tiden är kommen att hämta hem vår förlorade syster Anne, Ödesryttarna samlas i Väktarnas Dal för att tillsammans öppna portalen till Pandoria. Vi fick uppleva ett mäktigt ögonblick där vi tillber Aideen för att sedan se alla statyer lysa upp i ett rosa sken. Sammanhållningen mellan oss är helt otrolig, och ett uttalande av Elizabeth är värt att citeras: "Vi Ödesryttare är som starkast när vi rider som en."

Väl i Pandoria finns det inte tid för att uppskatta dimensionens skönhet, men jag har sagt det och säger det igen; Pandoria ÄR min favoritplats. Det är så galet fint och jag är överlycklg över att vi fick besöka platsen tillslut efter många års väntan. Det är alltid lika magiskt att återvända dit!

Portalen till Pandoria öppnades enligt mig osannolikt nära Annes fängelse (även om vi må ha Aideen med oss), vilket var antiklimatiskt för min del. Jag hade både förväntat mig och hoppats på att få möta faror som Pandorias natur har att erbjuda när vi färdas mot Anne. När vi anländer till henne måste jag berömma hur naturliga Ödesryttarnas reaktioner kändes. Vi står en stund som förblindade av att vi bara har en vägg av kristall mellan oss och en kär vän som vi äntligen ska få återse. Det blir en vacker och känslosam stund, men självklart inträffar en helomvändning och Darko dyker plötsligt upp.

Personligen upplevde jag att hela räddningsaktionen inte riktigt nådde sin fulla potential. Det enda faran vi mötte var ett ruskigt monster, som var väldigt enkelt att besegra. Pandoria har alltid beskrivits som extremt farligt, och jag hade föredragit att kämpa emot en av Pandorias egna varelser istället. Jag förväntade mig även mycket mer av våra fiender, som nästan frivilligt överlämnade Anne till oss eftersom hon utnyttjats till fullo redan.

I Starshine Legacy - Dark Cores mörka gåta, är det svårt på riktigt. Det kräver färdighet eftersom du både måste sikta och klicka på musknappen för att använda Alex själakraft, som tillhör Åskviggens krafter. Sekunden du gör det upptäcker resten av Dark Cores hejdukar dig, och du måste hålla dig undan för att inte fångas. Jag förstår att jag inte längre tillhör Star Stables målgrupp och att yngre spelares åsikter är av större vikt, men jag hade uppskattat mer action och utmaning.

Genom sin förmåga att flyga, frigör Concorde sin människa Anne. Det kändes helt rätt att det var hennes häst som slutförde uppdraget, eftersom den starkaste magin av alla återfinns i bandet mellan häst och ryttare. Men jag blev så ledsen av att Annes första reaktion är "Du är inte min Concorde". Visst, den häst Anne kände miste livet, men borde hon inte känna i hjärtat att det är samma själ?

Anne är klädd i det jag föreställer mig att hon bar när hon försvann under en dressyrtävling för två månader (för oss sju år 😂) sedan, men hennes tid i Pandoria har ärrat Annes ansikte. Självklart enligt mig, eftersom Anne länge utnyttjats av fienden för sina krafter inom solen. Garnoks generaler är dessutom hänsynslösa, och jag kan inte föreställa mig annat än att hon tvingats använda sina krafter mer än vad som är hälsosamt. Det ger ärr.

Darko försöker stänga portalen för att fånga oss i Pandorias parallella verklighet, och jag flyr med Anne bakom mig på Supernova. De andra Ödesryttarna försvinner utom synhåll, men vi lyckas ta oss ut där alla är tillbaka i säkerhet i Väktarnas Dal, förutom Alex. Tin-Can kommer galopperandes, men utan Alex. Hennes reaktion att hoppa av Tin-Can för att besegra skurken bakom allt på egen hand känns väldigt typiskt henne, särskilt med tanke på att hon lider av outhärdlig skuld för det som hänt.

Elizabeth tar risken att offra sig för att systerskapet ska återförenas genom att ge sig in i portalen. Hon berättar hur hon inte vill förlora ännu en flicka, och särskilt inte Alex. Hon har tidigare berättat för mig hur mycket Alex betyder för henne, och jag blev inte chockad alls över att hon gav sig efter Alex. Vår spelkaraktär följde efter, såklart.

Det som börjar som en kamp mellan Alex och Darko slutar i chock. Total chock, ett helt obeskrivligt ögonblick. För att vara ärlig, trodde jag aldrig, aldrig att Star Stable skulle ta livet av en karaktär. Så naivt av mig, men jag är glad att de vågade. När Star Stable berättade att det skulle bli känslosamt, förväntade jag mig absolut inte att Elizabeth, vår närmaste och pålitliga rådgivare genom hela äventyret, skulle mista livet. Hon är starkt associerad med huvudberättelsen för mig, och jag kommer sakna henne.

Om jag fick höra i förhand att jag skulle stirra på skärmen knäpptyst, med munnen vidöppen och utan att röra en muskel, hade jag aldrig kunnat gissa varför. Detta är första gången teamet lyckats beröra mig till tårar, och det är helt galet! Bara av att höra Elizabeth's sista ord till Alex "Det finns så mycket som jag aldrig fick chans att säga till dig. Jag är så stolt över dig." får mig att brista ut i gråt, även långt i efterhand.

Elizabeth har funnits vid vår sida från allra första början, och jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta. Jag undrar verkligen hur druiderna, särskilt Alex, kommer gå vidare efter hennes död. Och vår spelkaraktär? Handlingsförlamning är en vanlig reaktion vid chock, och jag är nyfiken på hur våra spelkaraktärer kommer tänka angående hur vi inte försökte förhindra Elizabeth's öde.

Vi spelare präglas av påtagliga känslor bakom datorskärmen efter ha bevittnat Elizabeths död, och vår karaktär är tillsammans med Alex fast i ett kosmiskt tomrum mellan Pandoria och Jorviks verklighet. Alex försöker komma till rätta med Elizabeths bortgång, och vi springer handfallna omkring. Ingen dialog berättar för oss vad vi ska göra - vi förlitar oss helt på känsla i hopp om att ta oss hem.

Ljudspåren The Path Home och Voice of Lisa spelas och tillsammans med ett ljussken, blir Lisas röst det som leder oss hem. Aaaah, wooow!!! Musiken är helt otrolig, och blir ett enormt fokus när det saknas instruktioner. En beskrivning av denna del av uppdragen ger inte rättvisa, den MÅSTE upplevas! Jag fullkomligt älskade den.

Vi är hemma på Jorvik igen, systerskapet av Ödesryttare är återförenat men vi saknar Elizabeth. Min åsikt är att det fick ett allt för abrupt slut. Jag hade hoppats på att få se glädjetårar över Annes återvändo, evighetslånga kramar samt sorg över att ha förlorat en oersättlig vän och mentor. Vi fick ingetera, vilket gör att jag upplever det hela påskyndat. Jättesynd, men jag håller tummarna för en rättvis fortsättning.
Jag måste också hylla ljudspåret A Perfect Stone som tillsammans med The Path Home är mina favoriter. Episka och helt fantastiska, precis som Rädda Anne-uppdragen.

Nästa steg då? Först och främst behöver Ödesryttarna få tid att sörja Elizabeth, förslagsvis genom en minnesstund. Vi måste hjälpa Fripp, eller "Vad är en Fripp?" som Derek hade svarat. Fripp ligger inför döden och behöver vår hjälp. Dark Core är närmare att befria Garnok än någonsin, och frågan är om systerskapet trots vår återförening kommer vara tillräckligt för att förhindra det. I dialogen mellan Evergray och Elizabeth avslöjas det återigen att vi spelkaraktärer tros vara Aideens själavandring, och det är dags att vi lär oss bemästra vår gåva. Men hur ska vi lyckas med det utan Elizabeth? Vad är era åsikter och vad tror ni kommer hända härnäst?